WALTER SCOTT
brytelse för att endast fästa sig vid hans olyckliga belägenhet. Men den handling, varför den nu väntade brottslingen blivit dömd, var verkligen av ett slag, beräknat att på allt sätt reta och egga hopens hämndgiriga känslor. Historien är allmänt känd, men för att rätt fatta det följande, är det nödvändigt att i korthet upprepa dess huvudomständigheter, och ehuru berättelsen torde vara lång, hoppas jag, den ej skall bliva utan intresse även för dem, som redan känna till de väsentligaste sakförhållandena. I alla händelser är en utförligare skildring nödig för att göra de efterföljande tilldragelserna i vår berättelse begripliga.
Ehuru smyghandeln angriper en lagbunden styrelses grundvalar genom det ingrepp, den gör i dess inkomster — ehuru den skadar den ärlige handlanden och fördärvar deras grundsatser, som sysselsätta sig därmed — så betraktas den likväl sällan, vare sig av den råa hopen eller de bättre klasserna, i något särdeles förhatligt ljus. Tvärtom äro i de grevskap, där smuggleriet drives i stort, de dugligaste, djärvaste och förslagnaste av bondeståndet vanligtvis invecklade i dylika olovliga sysselsättningar, och det ganska ofta med förpaktarnas och den lägre adelns bifall. Under Georg I:s och Georg II:s regeringar var denna förbrytelse nästan allmän i Skottland, emedan folket, som var ovant vid pålagor och betraktade dem som orättvisa ingrepp i sina urgamla fri- och rättigheter, ej gjorde sig något samvete av att så ofta som möjligt kringgå dem.
Grevskapet Fife, som i norr och söder begränsas av tvenne vikar och i öster av havet samt äger en mängd små hamnar, var länge beryktat för sin med framgång drivna smyghandel, och som en mängd sjömän bodde där, vilka i sin ungdom varit sjörövare eller så kallade bukanierer, så saknades ej heller ett tillräckligt antal djärva och tilltagsna personer att driva den. Bland dessa stod en viss Anders Wilson, som förut varit bagare i byn Pathhead, särdeles illa anskriven hos tullbetjäningen. Han ägde en ovanlig kroppsstyrka, stort mod och mycken för-
26
