WALTER SCOTT
torde läsaren även sannolikt i denna kvinna igenkänna en gammal bekant från en tidigare del av vår berättelse.
— Ut med dig, din galna satan! sade Tom, som hon stört just som han höll på att tömma en mugg öl, varmed han vetat förse sig. Du är så stormgalen och mor din så ursinnigt ilsken, att man skulle kunna leva lugnare mitt i brinnande helvetet än här. Med dessa ord återtog han den söndriga muggen, varur han hållit på att dricka.
— Och vem ha vi här? sade den vansinniga, i det hon dansade fram till Jeanie Deans, som, ehuru högeligen förskräckt, likväl uppmärksamt gav akt på uppträdet, fast besluten att ej lämna något obemärkt, som kunde underlätta hennes flykt eller upplysa henne om den verkliga beskaffenheten av sitt läge och den fara, som därmed var förknippad. Vem ha vi här? utropade Greta Löpeld ånyo. Kloke Davie Deans', den gamle narraktige whigkroppens dotter, i en zigenarlada, och det så sent på kvällen! Det ar en syn, så att man kan gråta åt det! — Ja, go herrar, det kan man sannerligen kalla de gudligas avfall! — Och den andra systern, som är i Edinburghs Tolbooth! Det gör mig mycket ont om henne, det måste jag säga! — Det är min mor, som vill henne illa, och inte jag — ehuru jag kanske har lika mycket skäl.
— Hör på, Greta, sade den längre rövaren, ni är inte något sånt hår av hin håle som mor eran, som mycket väl skulle kunna passera för hans mormor. — Tag den här flickan till er kammare och släpp inte in djävulen, om han också i Guds namn skulle begära att få komma in.
— Ja, det skall jag visst, Frank, sade Greta, i det hon fattade tag i Jeanies arm och ryckte henne med sig, ty det anstår inte anständiga kristna flickor, som hon och jag, att så här dags på kvällen hålla sällskap med sådana som ni och Galg-Tom. Go afton därför, go herrar, och må ni sova tills bödeln väcker er, vilket vore det bästa för landet.
Följande en plötslig ingivelse av sin förvirrade fantasi, gick hon därefter ärbart och anständigt fram till modern, som satt vid kolelden och, i dess röda ljus, med sina
370