MIDLOTHIANS HJÄRTA
fårade och av varje lastbar lidelse förvridna anletsdrag, liknade en Hekate, sysselsatt med någon satanisk trolldom. Därpå föll hon på knä och sade i samma ton som en liten sex års flicka: — Mamma, låt mig läsa min aftonbön, innan jag går till sängs, och bed Gud välsigna mitt vackra ansikte, som ni plägade göra för länge sen.
— Må fan flå huden av dig att sula sina gamla hasor med! sade den gamla kvinnan, i det hon, till svar på hennes ödmjuka anhållan, riktade ett knytnävslag mot den bönfallande, vilket Greta likväl med mycken vighet förstod att undvika, emedan hon sannolikt av erfarenhet kände till det sätt, varpå hennes mor brukade meddela sin välsignelse.
Käringen sprang nu upp i fullt raseri, fattade tag i en gammal eldtång, och skulle sannolikt hava använt den med bättre verkan och krossat huvudet antingen på sin dotter eller Jeanie — vilkenderas det bleve, tycktes vara henne fullkomligt likgiltigt — om ej hennes hand ännu en gång hejdats av Frank Levitt, som grep henne i axeln och våldsamt kastade henne ifrån sig, i det han utropade: — Vad, ni gamla helvetesbrand! Återigen, och det i min allerhögsta närvaro? Hör på, ni Greta Dårhushjon, packa er in i ert kyffe med er kamrat där, eljest få vi fan lös här igen, och ingen som kan driva ut honom!
Greta lydde Levitts råd och lagade sig undan så fort hon kunde, i det hon drog Jeanie med sig till ett i ladan avbalkat rum, som, att döma av halmen, varmed golvet var betäckt, tycktes vara ämnat till sängkammare. Månen inkastade genom en öppning sina strålar på en ridputa, en klövsadel och ett par kappsäckar, som utgjorde Gretas och hennes älskvärda fru mors reseffekter. — Nå, har ni väl nånsin förr i ert liv sett en så vacker sängkammare? sade Greta. Se så svalt månen skiner ner på den friska halmen! Det finns inte en trevligare cell i Bedlam,[1] så grann byggnaden än är utanpå. — Har ni nånsin varit i Bedlam?
— Nej, svarade sakta Jeanie, som, förfärad över frå-
- ↑ Motsvarar vårt förutvarande Danviken.
