MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Jag har kämpat hårt för den — jag har lidit för den och jag har syndat för den — och jag vill ha den — eller det finns ingen rättvisa varken i himmeln eller i helvetet!
Levitt hade emellertid tänt en pipa och åhörde med största lugn utbrotten av den ursinniga gamla häxans raseri. Han var alltför förhärdad genom sitt levnadssätt för att taga någon anstöt därav, samt alltför likgiltig och sannolikt alltför inskränkt, för att deras lidelsefulla styrka skulle kunnat göra något intryck på honom. — Men, mor, sade han efter en stunds tystnad, jag säger ännu en gång, att om ni önskar hämnd, bör ni ta den på den unge karlen själv.
— Jag önskar, jag kunde det, sade hon, i det hon drog djupt efter andan, liksom en törstig, som häftigt tömt ett glas vatten — jag önskar jag kunde det! — men nej — jag kan inte — jag kan inte!
— Och varför inte? Det vore en smal sak att ange honom och få honom hängd för den skotska affären. — Förbanna mig, de skulle kunnat göra värre väsen av det, ifall hela engelska banken blivit plundrad.
— Jag har ammat honom vid detta förtorkade bröst, svarade den gamla kvinnan, i det hon lade händerna i kors över bröstet, liksom hon haft ett litet barn i famnen, och fastän han varit en huggorm mot mig — fast han varit mitt och de minas fördärv — fastän han gjort mig till ett sällskap för djävulen, om det finns en djävul, och en helvetesbrand, ifall det finns något helvete, så kan jag ändå inte ta hans liv. — Nej, jag kan det ej, fortfor hon i ett slags raseri mot sig själv, jag har tänkt därpå — jag har försökt det — men, Frank Levitt, jag kunde ej gå i land därmed! — Nej, nej — han var det första barn, jag någonsin ammade — dålig har jag varit — men en man kan aldrig fatta, vad en kvinna känner för det barn, som först legat vid hennes bröst!
— Ja, sade Levitt, i den vägen ha vi verkligen ingen erfarenhet. Men, mor, det påstås, att ni inte varit så hjärtnupen emot andra barn, som kommit i er väg. — Nej, fördöme mig, lägg inte hand på kniven, ty jag är kapten
