WALTER SCOTT
dessutom, just ett riktigt motstycke till herr Klenmod, som Storhjärta befriade från jätten Dråpslag, då han hade utplundrat honom och ämnade gnaga köttet av benen på honom, ty Dråpslag hörde till människoätarna — och Storhjärta dödade jätten Förtvivlan också — men jag misstänker nästan, att jätten Förtvivlan kom till livs igen, trots allt vad som står i sagoboken, ty jag känner honom ibland husera i mitt hjärta.
— Nå, och den gamle karlen? sade Jeanie, som var angelägen att få reda på verkliga förhållandet med Gretas historia, ty hon kunde ej värja sig för den misstanken, att den på något besynnerligt sätt stod i samband med hennes systers öde. Hon önskade dessutom om möjligt förmå sin följeslagerska att berätta något, som kunde föranlåta henne att sänka sin röst, ty hon hyste stora farhågor för att Gretas högljudda stämma skulle vägleda hennes mor eller rövarna vid deras letande efter dem.
— Och den gamle karlen, sade Greta i det hon upprepade hennes ord, jag önskar ni hade sett honom stulta omkring, först på det ena benet, sen på det andra, liksom vardera av hans två ben tillhört olika personer. — Men fina Georg kunde härma honom, han! Å, vad jag plägade skratta, då jag såg Georg strutta liksom han! Jag vet inte, men jag tror jag skrattade hjärtligare då än nu, ehuru kanske inte alldeles så ofta.
— Och vem var fina Georg? sade Jeanie, som sökte återföra henne till hennes berättelse.
— Å, Geordie Robertson, vet ni ju. Han hette så när han var i Edinburgh, men det var inte hans rätta namn heller. — Hans namn är — Men vad har ni att göra med hans namn? sade hon, liksom hon hastigt kommit ihåg sig. Vad frågar ni efter folks namn för? — Vill ni, att jag skall ränna min kniv mellan revbenen på er, som min mor plägar säga?
Som detta sades med en hotande ton och åtbörd, skyndade Jeanie att bedyra att hon framställt sin fråga alldeles oavsiktligt och av en ren tillfällighet, varpå Greta någorlunda blidkad fortfor:
388
