MIDLOTHIANS HJÄRTA
alls inte kan ha någon reda på dagarna i veckan och inte kan skilja söndag från lördag. Dessutom är det bara whigkonster. — I England sjunger man när man har lust. — Och så vet ni ju att ni är Kristina och jag Barmhärtigheten — som ni vet sjöngo de under det de gingo framåt. Med dessa ord stämde hon genast upp en av John Bunyans andliga sånger:
Den som är ringa, räds ej fall,
yvs ej i högmods skrud;
den som är ödmjuk, äga skall
ett säkert skyddsvärn — Gud.
På livets pilgrimsresa är
all rikdom börda blott —
här brist — men fröjd hos Gud, se där
den allra bästa lott.
Och vet ni vad, Jeanie, jag tror det ligger mycken sanning i den där boken, Fåfängans marknad. Gossen, som sjunger den där visan, vaktade sin fars får i Förödmjukelsens dal, och Storhjärta säger, att han levde ett lyckligare liv och i sitt bröst hade mer av den ört, som kallas Själafrid, än de, vilka bära siden och sammet som jag och äro lika vackra som jag är.
Jeanie Deans hade aldrig läst den intagande och fantastiska allegori, varpå Greta hänsyftat, ty ehuru Bunyan var en sträng kalvinist, var han tillika medlem av en baptistförsamling, och till följd därav fanns ingen plats för den bland de andra uppbyggelseskrifterna på David Deans' bokhylla. Greta däremot hade, som det tycktes, vid någon tidpunkt av sitt liv blivit mycket hemmastadd med innehållet av denna bok, som är den populäraste av alla Bunyans arbeten och sällan förfelar att göra ett djupt intryck på barn och folk av de lägre klasserna.
— Sannerligen, fortfor hon, kan jag ej med skäl säga, att jag kommit ur Fördärvets stad, ty min mor är fru Blinköga, som bor i Bödelsbacken, och Frank Levitt och Galg-Tom kunna liknas vid Misstroende och Synd, som kommo framridandes och slogo den stackars pilgrimen till marken med en stor klubba och stulo hans penning-
