WALTER SCOTT
efterapa henne och utstyra sig med trasor och kvarlevor av en tiggargrannlåt, som hon framtog ur ett litet knyte och vilka gjorde hennes yttre tio gånger löjligare än det var förut.
Jeanie suckade inom sig, men vågade ej lägga sig i en så ömtålig sak. I den ridhatt hon bar, fäste Greta en knäckt, smutsig vit plym och en påfågelsfjäder, och fastsatte med nålar eller på annat sätt kring sin ridklänning en bred falbolan av tillskrynklade och nersmutsade konstgjorda blommor, vilka först prytt någon förnäm dam och sedan övergått till hennes kammarjungfru, på vars person de bländat betjäningens ögon. Ett med broderier och guldpaljetter utsytt gammalt sidenskärp, som även tjänat ut sin tid och kunde skryta av en lika förnäm härkomst, kastades därefter över ena axeln och föll över hennes person som ett värjgehäng eller ett bantlär. Därefter tog hon av sig sina grova läderskor och ersatte dem med ett par av smutsigt sidensars, som voro paljetterade och broderade i likhet med skärpet och försedda med mycket höga klackar. Under deras morgonpromenad hade hon skurit sig ett videspö; detta, som var nästan lika långt som ett metspö, började hon nu ivrigt att skala, och när det förvandlats till en sådan stav, som skattkammarkansleren bär vid högtidliga tillfällen, sade hon till Jeanie, att hon trodde, att de nu sågo hyggliga ut, som det anstod unga flickor på en söndagsmorgon, och som ringningen nu upphört, vore hon färdig att ledsaga henne till Uttolkarens hus.
Jeanie suckade djupt vid tanken på, att det på söndagen och under gudstjänsten skulle varda hennes lott att nödgas uppträda på gatan i en bebodd by tillsammans med en så sällsam följeslagerska, men nöden har ingen lag och hon måste således bekväma sig därtill, då hon ej kunde se någon annan utväg att bliva kvitt hennes sällskap, såvida hon ej ville blottställa sig för att råka i öppen strid med den vansinniga, vilket under närvarande omständigheter skulle varit föga rådligt.
Vad stackars Greta beträffar, så var hon fullkomligt
396
