WALTER SCOTT
hunne till hennes bistånd, höll hon för rådligast att följa den svagsinta in i kyrkan, där hon kunde hoppas finna någon utväg att bliva henne kvitt eller åtminstone skydda sig mot hennes våldsamheter. Men då hon saktmodigt tillkännagav sitt samtycke att följa Greta, hade redan andra tankar vaknat i hennes följeslagerskas svaga hjärna. Hon fasthöll Jeanie med ena handen och pekade med den andra på inskriften på gravstenen, i det hon befallde henne att läsa den. Jeanie lydde och läste följande ord:
”Till hågkomst av Donald Murdockson av det 26:e kungliga eller Cameronianska regementet, en from kristen, en tapper krigare och en trogen tjänare, upprestes denna gravvård av hans tacksamme och sörjande herre, Robert Staunton.”
— Det var mycket bra läst, Jeanie, just precis så lyda orden, sade Greta, vars vrede nu övergick till djupt svårmod, och till Jeanies stora glädje gick hon nu mycket allvarsamt och högtidligt framför henne till kyrkporten.
Det var en av dessa gammaldags götiska landskyrkor, vilka man ofta finner i England och som kanske äro de snyggaste och vördnadsvärdaste och för gudstjänsten lämpligaste ställen i hela den kristna världen. Oaktat den allvarliga högtidligheten i dess yttre var dock Jeanie en alltför trogen anhängarinna av den presbyterianska kyrkoförfattningen för att ej finna det motbjudande att inträda i en biskoplig kyrka, och vid varje annat tillfälle skulle hon hava tyckt sig i vapenhuset se sin faders vördnadsvärda gestalt, som, viftande med handen, förbjöd henne att gå in, i det han i en högtidlig ton sade: ”Låt av, mitt barn, att höra den undervisning, som förer ifrån förnuftig lära!” Men i sin närvarande oroande och äventyrliga belägenhet hoppades hon finna sin räddning just på det ställe, där det var henne förbjudet att förrätta sin andakt, alldeles som ett jagat djur ibland söker skydd undan någon hotande fara i människors boning eller i någon annan för dess natur och vanor lika främmande tillflyktsort. Ej ens tonerna av orgeln samt av ett par flöjter, som
398
