WALTER SCOTT
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
— — En lurk, till vrede snar,
polisuppsyningsman det året var.
Crabbe.
Medan mr Staunton, ty detta var denne värdige andliges namn, avlade sin prästkappa i sakristian, kom det till en öppen brytning mellan Jeanie och Greta.
— Vi måste genast vända om till Mummers lada, sade Greta. Vi ha redan dröjt för länge och min mor blir ond.
— Jag ärnar ej vända om med er, Greta, sade Jeanie, i det hon framtog en guiné och erbjöd henne den. Jag är er mycken tack skyldig, men jag måste nu gå min egen väg.
— Och jag, som gått hela denna långa väg för att göra er till viljes, ni otacksamma stycke! svarade Greta. Och mor, som slår ihjäl mig, då jag kommer hem, och det allt för er skull! — Men jag skall minsann sätta ben under dig!
— För Guds skull, sade Jeanie till en karl, som stod bredvid henne, skydda mig! — Hon är galen.
— Ja, ja, svarade bonden, det vet jag mycket väl och jag tror du är av samma ull. — Men i alla fall, Greta, råder jag dig att låta bli henne; eljest kommer jag med i spelet.
Flera av den lägre klassens församlingsbor skockade sig nu omkring främlingarna, och pojkarna började skrika, att det höll på att bli slagsmål mellan Greta Murdockson och ett annat dårhushjon. Men medan alla trängdes i den människoälskande förhoppningen att få se så mycket som möjligt av det lustiga uppträdet, visade sig sockenfogdens galonerade hatt bland mängden, som genast gav rum för denna högviktiga personlighet. Han vände sig först till Greta.
402
