MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Vad har fört dig tillbaka igen, din förryckta landstrykerska, för att ligga socknen till last? Har du tagit med dig några flera oäktingar att lägga utanför hederligt folks dörrar? Eller tänker du skaffa oss den där gåsen på halsen, som är lika vriden som du själv, liksom vi inte hade nog fattigskatter ändå? Packa dig av till tjuvkonan, mor din, som nu sitter säkert nog i stocken i Barkston. — Bort med dig ur socknen, eljest skall jag låta dig smaka piskan!
Greta kvarstod en minut under trotsig tystnad, men hon hade alltför ofta genom omilda medel fått lära sig lydnad för sockenfogdens myndighet för att känna någon synnerlig lust att motsätta sig honom.
— Och min mor — min stackars gamla mor är i stocken i Barkston! — Det är alltsammans er skull, miss Jeanie Deans, men jag skall nog betala er därför, så sant jag heter Greta Löpeld — jag menar Murdockson. — Gud nåde mig, jag glömde till och med mitt namn i den här villervallan!
Med dessa ord vände hon sig om och sprang sin väg, åtföljd av alla tjuvpojkar i byn, i det somliga skreko: — Greta, vet du ännu vad du heter? andra ryckte henne i klänningen och alla uppbjödo hela sin förmåga för att genom något nytt påhitt reta henne till raseri.
Jeanie gladde sig oändligt, då hon såg henne avlägsna sig, ehuru hon skulle önskat, att hon på ett eller annat sätt kunnat vedergälla den tjänst Greta gjort henne. Emellertid vände hon sig till sockenfogden för att få veta, huruvida det fanns något hus i byn, där hon kunde bli härbärgerad mot betalning, och om hon kunde få lov att tala med prästen.
— Ja, ja, vi skola nog ta tillbörlig vård om dig, svarade den höge funktionären, och såvida du inte dess bättre kan göra reda för dig hos pastorn, så skola vi bespara dig dina pengar och skaffa dig husrum på socknens bekostnad, unga kvinna.
— Vart skall jag ta vägen då? sade Jeanie litet uppskrämd.
