WALTER SCOTT
— Jo, först och främst skall jag föra dig till hans högvördighet för att låta dig avlägga räkenskap för honom och se till, att du inte kommer att ligga socknen till last.
— Jag vill inte ligga någon till last, svarade Jeanie. Jag har tillräckligt för mina egna behov och önskar blott att i fred få fortsätta min resa.
— Nå, det är en annan sak, svarade fogden, om det är sant — och jag tycker också, att du inte ser så fånig ut som din lekkamrat där. — Du skulle vara en hygglig flicka nog, om du vore litet bättre kammad och snyggad. — Men kom nu med! Pastorn är en god man.
— Är det predikanten, som predikade? sade Jeanie.
— Predikanten? Bevara mig väl, flicka! Vad för slags presbyterian är du? — Vet, att det var pastorn — pastorn själv, och det finns inte maken till honom varken i detta eller de fyra närmaste grevskapen. Se så — kom nu med! — Vi få inte söla här längre.
— Det skall fägna mig mycket att få tala med predikanten, sade Jeanie, ty ehuru han uppläste sitt tal och bar prästkappa, som de kalla det här, så är jag säker på, att han måtte vara en mycket värdig Guds man för att kunna predika så grundligt som han gjorde.
Den i sin förväntan på ett muntrande uppträde svikna hopen hade emellertid skingrats, och Jeanie följde med sitt vanliga tålamod sin sträve och myndige, men likväl ej råe ledsagare till prästgården.
Denna prästerliga boning var stor och bekväm, ty pastoratet var betydande, och patronatsrätten tillhörde en rik familj i grannskapet, som vanligen uppfostrat en son eller brorson för kyrkan för att, när tillfälle erbjöd sig, kunna bekläda honom med denna indräktiga befattning. På detta sätt hade Willinghams pastorsboställe alltid ansetts såsom omedelbart lydande under Willingham-Hall, och som den rike baroneten, vilken ägde sistnämnda gods, vanligen genom blodsfrändskapens band var förenad med innehavaren av pastoratet, hade man på allt sätt dragit försorg om att göra bostället ej blott bekvämt och behagligt, utan även ståtligt och vördnadsbjudande.
404
