WALTER SCOTT
därtill att middagen uppskjutits till aftonsångens slut, beslutit sig för att hålla sin vän sällskap — åto en stadig frukost, som räckte en halv timme och torde räckt ännu längre, om ej ringningen av hans högvördighets klocka föranlåtit Thomas att inställa sig hos sin husbonde. Nu först underrättade han sin herre om mr Stubbs ankomst med den andra galna flickan — så behagade han nämligen kalla Jeanie — såsom något, vilket nyss inträffat. Han återvände med befallning, att mr Stubbs och den unga kvinnan genast skulle föras upp i biblioteket.
Sockenfogden nedsväljde i hast sin sista tugga fet skinka och nedsköljde den med de sista dropparna i ölkruset, varefter han genast förde Jeanie genom ett par slingrande gångar, vilka från byggnadens äldre partier ledde till den nyare byggnaden. Sedan de framkommit dit, inträdde de i en liten vacker förstuga eller ett förmak, som stötte intill biblioteket och varifrån en glasdörr ledde till gårdsplanen.
— Vänta här, sade Stubbs, tills jag anmält för hans högvördighet att ni är här.
Med dessa ord öppnade han dörren och inträdde i biblioteket.
Under förhandenvarande omständigheter kunde Jeanie ej undgå att ofrivilligt åhöra deras samtal, ty då Stubbs stod vid dörren och hans högvördighet var vid övre ändan av ett stort rum, måste deras samtal nödvändigt höras ut i yttre rummet.
— Så att ni kommit hit med den unga kvinnan till slut, mr Stubbs! Jag har redan väntat på er en stund. Ni vet, att jag inte vill, att sådana personer hållas i förvar ett ögonblick, utan att man förfrågar sig om deras omständigheter.
— Mycket sant, ers högvördighet, svarade sockenfogden, men den unga kvinnan hade inte ätit någonting i dag, och så satte master Thomas fram en bit mat och dryck.
— Det gjorde Thomas rätt i, mr Stubbs, och vad blev av den andra olyckliga varelsen?
408
