MIDLOTHIANS HJÄRTA
tjänsteman, såsom rättmätiga och ärofulla repressalier. Dittills hade jag i min brottslighet ej överskridit en viss gräns och stod fri från alla angrepp på enskild egendom, men nu kände jag en vild fröjd i att vanhedra mig så mycket som möjligt.
Byte var ej vad jag åsyftade. Jag lämnade detta åt mina kamrater och begärde blott farans plats. Jag kommer mycket väl ihåg, att jag, då jag stod med mitt dragna svärd och bevakade porten, medan de andra begingo dådet, ej ett ögonblick tänkte på min egen säkerhet. Jag grubblade blott på den förmenta oförrätt min familj tillfogat mig, på min vanmäktiga hämndtörst, och huru det skulle låta i den Willinghamska familjens stolta öron, att en av dess ättlingar skulle dö för bödelns hand, för det han rövat en skotsk tullsnok på en summa, som ej uppgick till femtedelen av de pengar jag hade i min plånbok. Vi grepos — jag väntade ej något annat. Vi dömdes till döden — även det förutsåg jag. Men ju närmare döden kom, dess hemskare började den att se ut, och tanken på er övergivna systers belägenhet förmådde mig att göra en ansträngning att rädda mitt liv. — Jag glömde att nämna för er, att jag i Edinburgh åter råkade änkan Murdockson och hennes dotter. Hon hade i sin ungdom åtföljt armén och hade nu under skenet av en liten handel återtagit de rovgiriga levnadsvanor, varmed hon varit blott alltför förtrogen. Vårt första möte var stormigt, men jag var frikostig med mina pengar, och hon glömde eller tycktes glömma den oförrätt, som tillfogats hennes dotter. Den olyckliga flickan tycktes knappt igenkänna sin förförare, ännu mindre bibehålla någon hågkomst av den skymf, hon lidit. Hennes förstånd är fullkomligt rubbat, vilket efter hennes moders påstående ibland plägar vara följden av en svår nedkomst. Men detta var mitt verk. Detta var en ny sten, knuten om min hals, för att nedsänka mig i fördärvets avgrund, Varje blick — varje ord av denna arma varelse — hennes vanvett — hennes ofullkomliga hågkomster — hennes häntydningar på saker, som hon glömt, men vilka voro inristade i mitt samvete, voro dolkstyng;
