WALTER SCOTT
dolkstyng, sade jag? — De voro tänger, som söndersleto, och brinnande svavel, som frätte det ännu friska såret. De måste likväl uthärdas och de uthärdades. — Men jag återkommer nu till de tankar, som sysselsatte mig den tiden jag satt i fängelset.
Att er systers nedkomst nalkades, var ej den minst kvalfulla bland dem. Jag kände hennes fruktan för sin far och för er. Hon sade ofta, att hon hellre ville dö en tusenfaldig död, än att ni skulle få veta hennes skam — och likväl måste man draga försorg för hennes förlossning. Jag visste, att änkan Murdockson var en avgrundsande, men jag trodde, att hon älskade mig och att pengar kunde göra henne trogen. Hon hade skaffat Wilson en fil och mig en fjädersåg, och hon åtog sig beredvilligt att draga försorg om Effie under hennes barnsnöd, vartill hon ägde erforderlig skicklighet. Jag lämnade henne de pengar, som min far skickat mig. Det var överenskommet, att hon under tiden skulle mottaga Effie i sitt hus och avbida vidare föreskrifter från mig, så snart jag lyckats verkställa min flykt. Jag underrättade Effie om denna anordning och rekommenderade den gamla häxan til henne i ett brev, vari jag kommer ihåg, att jag sökte spela rollen av en munter, oförfärad rövare, som blivit dömd till döden och står på sig till och med i sista ögonblicket. — Så ömklig var min ärelystnad! Jag hade likväl beslutat att överge den bana jag dittills följt, om jag skulle bli så lycklig och undgå galgen. Min avsikt var att gifta mig med er syster och fara över till Västindien. Jag hade ännu en betydlig summa pengar i behåll och hoppades på ett eller annat sätt bliva i stånd att försörja mig och min hustru.
Vi försökte fly, men misslyckades alldeles genom Wilsons halsstarrighet, då han nödvändigt ville gå förut. Ni måste hava hört, hur oförskräckt och oegennyttigt han uppoffrade sig för att gottgöra sitt fel och sätta mig i stånd att undkomma ur Tolboothskyrkan — hela Skottland genljöd därav. Det var en behjärtad och ovanlig handling — alla människor talade därom — alla prisade
424
