WALTER SCOTT
som det blivit överenskommet mellan oss, att vi, för att ej bliva bemärkta av rättvisans hantlangare, ej skulle visa oss på gatorna, förrän handlingens ögonblick var inne, blev följden naturligtvis den, att allt var förbi, innan vi hunno göra något försök att befria honom. Det gjordes likväl, och jag nådde schavotten och avskar repet med min egen hand. Det var för sent. Den djärve, behjärtade, ädelmodige brottslingen hade upphört att leva, och hämnd var allt, som återstod oss — en hämnd, vilken, som jag då tänkte, det i dubbelt mått var min skyldighet att utkräva, eftersom Wilson offrat liv och frihet för min skull, då han lika lätt kunnat tillförsäkra sig båda delarna.
— Ack, sir, sade Jeanie, kom ni aldrig att tänka på det språket: ”Hämnden är min och jag skall vedergälla det, säger Herren”?
— Språk? svarade Staunton. Jag har ju inte öppnat en bibel på hela fem åren.
— O, ve mig, sade Jeanie, och en prästson till på köpet!!
— Det är helt naturligt, att ni säger så, men avbryt mig inte, utan låt mig sluta min fördömelsevärda historia. Det kreaturet Porteous, som sköt på folket, långt efter sedan det upphört att vara nödvändigt, blev ett föremål för dess hat, därför att han överskridit sin plikt, och för mitt, därför att han alltför väl uppfyllt den. Vi — det vill säga jag och Wilsons andra trogna vänner — beslöto att hämnas, men det var nödvändigt att gå försiktigt till väga. Jag trodde mig hava blivit bemärkt av en polisbetjänt och fortfor därför att ströva omkring i trakten av Edinburgh, utan att våga mig inom dess murar. Slutligen besökte jag med egen livsfara det ställe, där jag hoppades råka min tillkommande hustru och min son — de voro båda borta. Änkan Murdockson underrättade mig, att så snart Effie fått höra misslyckandet av mitt försök att rädda Wilson och den häftiga förföljelse, varför jag var utsatt, hade hon fallit i en hjärnfeber, och då hon en dag nödgats gå ut i några angelägna ärenden och lämnat Effie ensam, hade flickan passat på tillfälle att komma
426
