MIDLOTHIANS HJÄRTA
ut och ej vidare hörts av. Jag överhopade henne med förebråelser, vilka hon åhörde med den retsammaste och likgiltigaste fattning, ty det är ett bland hennes utmärkande drag, att, huru våldsam och oregerlig hon än är vid de flesta tillfällen, det likväl finnes några, då hon visar det orubbligaste lugn. Jag hotade henne med rättvisans mellankomst; hon sade, att jag hade mera skäl att frukta rättvisan än hon. Jag insåg, att hon hade rätt, och måste tiga. Jag hotade henne med hämnd; hon svarade med ungefär samma ord, att om man skulle döma efter lidna oförrätter, hade jag mer skäl att frukta hennes hämnd än hon min. Hon hade återigen rätt, och jag stod där svarslös. Ursinnig störtade jag bort ifrån henne och uppdrog åt en kamrat att i närheten av S:t Leonards anställa efterspaningar efter er syster, men innan jag hann få hans svar, fick en av lagens skarpaste spårhundar väderkorn av mig och drev mig från grannskapet av Edinburgh till ett avlägsnare gömställe. En hemlig och trogen budbärare bragte mig slutligen underrättelse om Porteous' dom och er systers häktande på grund av en anklagelse för barnamord, och var den ena nyheten ägnad att tillfredsställa mig, så slog däremot den andra min själ med fasa.
Jag vågade mig åter till Edinburgh, anklagade Murdockson ånyo för trolöshet mot den olyckliga Effie och hennes barn, ehuru jag ej kunde fatta, vad skäl hon kunnat hava därtill, utom att hon ville tillägna sig hela den penningsumma jag överlämnat åt henne. Er berättelse sprider ljus däröver och visar en annan bevekelsegrund, som ej är mindre mäktig, därför att den är mindre uppenbar — begäret att hämnas på sin dotters förförare, förstöraren av på en gång hennes förstånd och hennes rykte. Store Gud! Huru högt önskar jag ej, att hon i stället överlämnat mig åt bödeln!
— Men vilken upplysning lämnade den eländiga kvinnan om Effie och hennes barn? sade Jeanie, som under denna långa och uppskakande berättelse bibehållit nog
