MIDLOTHIANS HJÄRTA
trotsigt, att jag ej är berättigad att mot denna flickas vilja omtala hennes familjeangelägenheter.
— Och jag har inga hemligheter att yppa, sir, sade Jeanie, utan ber er blott som en Ordets förkunnare och en gentleman att låta mig säkert komma till närmaste värdshus på Londonvägen.
— Jag skall draga försorg om er säkerhet, sade unge Staunton. Ni behöver ej bedja någon annan om den tjänsten.
— Säger ni det mitt i ansiktet på mig? sade den med fog uppbragte fadern. Kanske, sir, ni ärnar råga måttet av er olydnad och sedeslöshet genom att ingå ett lågt och vanhedrande äktenskap? Men akta er, jag råder er därtill!
— Om ni är rädd för, att något sådant skall hända med mig, sir, sade Jeanie, så får jag säga er, att jag ej för allt det land, som ligger mellan regnbågens båda ändar, ville vara den kvinna, som skulle gifta sig med er son.
— Det ligger något högst besynnerligt under allt det här, sade den äldre Staunton. Följ mig in i nästa rum, min flicka!
— Hör mig först, sade den unge mannen, jag har blott ett ord att säga. Jag förlitar mig helt och hållet på er klokhet; yppa för min far så mycket eller så litet ni vill av dessa saker, av mig skall han få veta varken mer eller mindre.
Fadern kastade på honom en blick full av förtrytelse, som mildrades till sorg, då han såg honom nedsjunka på bädden, utmattad av det uppträde, som förefallit. Han lämnade rummet, och Jeanie följde honom. Då hon gick genom dörren, reste Georg Staunton upp sig och utsade ordet: — Kom ihåg! i en lika högtidlig ton som den, varmed Carl I uttalade det på schavotten. Den äldre Staunton gick förut in i ett litet förmak och tillslöt dörren.
— Min kära flicka, sade han, det ligger något i ert ansikte och utseende, som antyder både förstånd och uppriktighet och, om jag ej misstar mig, även oskuld. — Skulle
