MIDLOTHIANS HJÄRTA
stråtröverier — korteligen, uppträda som ett slags väpnad polis och vara tillstädes överallt, där några oroligheter voro att befara. Den stackars Ferguson, vars oordentliga liv ofta förde honom i obehaglig beröring med dessa den allmänna ordningens krigiska upprätthållare, och som omnämner dem så ofta, att han kan kallas deras lagerkrönte skald, varnar, sannolikt av egen erfarenhet, sina läsare sålunda:
”Gott folk, då ni från marknan dra,
gå denna hop ej nära! —
En skojarflock, som ej bort ha
rätt att kokarden bära.”
Då stadsvakten således, som vi redan nämnt, i allmänhet bestod av avskedade veteraner och högländare, som ännu hade tillräcklig styrka kvar för denna municipala tjänstgöring, så var den varken genom börd, uppfostran eller forna vanor ägnad att med synnerligt tålamod fördraga pöbelns skymford eller den retsamma kitslighet, som den var utsatt för av skolkande skolpojkar och liderliga lösdrivare, med vilka dess befattning oftast bragte den i beröring. Tvärtom förbittrades dessa gamla knektars lynne genom de okvädinsord, varmed pöbeln vid flera tillfällen hedrade dem, och torde ofta behövt den nyss citerade skaldens lugnande verser:
”För Skottlands skull, förskonen då
dess barn, soldater! Tänken på
de kakors land som ert också!
Er bössa god,
er hillebard ej färgas må
i landsmäns blod!”
Vid alla tillfällen, då en helgdag ursäktade något oväsen eller några oordningar, utgjorde en skärmytsling med dessa veteraner ett favoritnöje för Edinburghs pöbel. Dessa sidor torde kanske se dagen, då många ännu hava i friskt minne sådana angrepp som de, varpå vi här hänsyfta, men den hedervärda corps, med vilken striden hölls, kan nu anses såsom fullkomligt utgången. Den på senare tider småningom verkställda indragningen av dessa
