WALTER SCOTT
borgerliga soldater erinrar om förminskningen av kung Lears hundra riddare. De förordningar, som utfärdats av varje ny magistratscorps, hava, liksom Gonerils och Regans, förminskat denna vördnadsvärda hop medelst samma slags frågor som i ”Kung Lear”: ”vartill behövas väl de fem och tjugu? — tio? — eller fem?” Och det har nu nära nog kommit därhän: ”vartill behövs väl en?” Ännu kan man väl här och där få se en vålnad av en gammal gråhårig och gråskäggig högländare, krökt av ålder och med ett av ärr fårat ansikte, utstyrd i en gammaldags, uppfäst och med ett vitt snöre i stället för silvergalon försedd hatt, samt iklädd en smutsröd uniform och bärande i sin vissnade hand en gammal rostig Lochaber-yxa, bestående av en lång stör, med en yxa på ena ändan och en krok på baksidan av yxan. Jag har hört sägas, att en dylik gengångare från forna dagar ännu smyger sig omkring Karl II:s staty på Parlamentstorget, liksom om en Stuarts bild vore den sista tillflyktsorten för varje minnesmärke av våra gamla seder, och en eller två till förmodas skrida utanför dörren till den kasern, som anvisades dem vid Luckenbooths, då deras gamla fristad på High-street nedrevs. Men hur det kan gå med de handskrifter, som anförtrotts åt vänner och testamentsexekutorer, är så osäkert, att den berättelse, som innehåller dessa knapphändiga anteckningar om Edinburghs gamla stadsvakt — vilken jämte sin bistre och tappre korpral, John Dhu, i mina pojkår var ett mål för de påflugna skolpojkarnas fruktan och åtlöje — kanske först torde komma i dagen, sedan varje hågkomst av detta samfund förbleknat, och då tjäna såsom en förklaring till Kays karikatyrer, vilka förevigat dragen av några bland dess hjältar. Under den föregående generationen, då man svävade i en oupphörlig fruktan för jakobitiska stämplingar, vinnlade sig Edinburghs magistrat om att hålla corpsen, alltid sammansatt av sådana beståndsdelar, som vi nu nämnt, i ett mera tjänstbart skick, än som ansetts nödigt sedermera, då dess farligaste tjänstgöring bestod i att skärmytsla med pöbeln på konungens födelsedag. Vid tid-
34
