WALTER SCOTT
tackar som frågar; jag hoppas, att ers höghets höga fru hertiginna och ers höghets ädla fröknar må bra, och jag hoppas, att snuset fortfarande är ers höghet till nöjes.” Och då skulle ni se folket i boden få stora ögon, och om det är en skotte inne, och ibland kan det vara tre eller ett halvt dussin sådana, så flyga hattarna av, och många blicka då efter honom och ropa: ”Där går Skottlands furste, Gud signe honom!” Men ni har ännu inte omtalat för mig allt, vad han sade er.
Jeanie visade ingen lust att vara fullt så meddelsam. Som läsaren torde märkt, hade hon jämte sina landsmäns okonstlade öppenhet även något av deras slughet och försiktighet. Hon svarade i allmänhet, att hertigen åhört henne med mycket deltagande och lovat att lägga sig ut för hennes syster samt låta henne höra av sig under loppet av den påföljande eller nästpåföljande dagen. Hon brydde sig ej om att nämna något om hans tillsägelse, att hon skulle vara beredd att genast följa honom, och ännu mindre om hans vink, att hon ej skulle taga sin värdinna med sig. Den hederliga mrs Glass nödgades därför åtnöja sig med denna allmänna underrättelse, sedan hon på allt sätt bemödat sig om att få veta något mer.
Man inser lätt, att Jeanie påföljande dagen avböjde alla inbjudningar och övertalningar att gå ut för att bese staden och fortfor att inandas den instängda och med tobaksånga uppfyllda luften i mrs Glass' lilla vardagsrum. Tobakslukten härledde sig från ett litet skåp, som ibland en mängd andra artiklar innehöll några kanistrar äkta havanna, vilka mrs Glass antingen av vördnad för fabrikatet eller av fruktan för tullbetjäningen ej vågade förvara i den öppna boden, och som i rummet spredo en doft, vilken, huru angenäm den än torde varit för kännares näsborrar, likväl ingalunda var det för Jeanies.
— Herregud, sade hon för sig själv, det förundrar mig verkligen, att min kusin kan sätta ett sådant värde på sin sidenmantilj, och sitt guldur, eller på någonting i världen, att hon fördenskull sitter och nyser i det här lilla
460
