WALTER SCOTT
Det har beviljats mig, och jag önskar, att du skall råka henne och tala för dig själv. Du behöver alls inte vara rädd; berätta blott din historia rätt fram, såsom du berättat den för mig.
— Jag är ers höghet mycket förbunden, sade Jeanie, ihågkommande mrs Glass' förmaning, och jag är säker på, att jag, sen jag haft mod att tala till ers höghet i stackars Effies sak, har mindre skäl att vara blyg för att tala till ett fruntimmer. Men, mylord, jag skulle gärna vilja veta, vad jag skall kalla henne, höghet eller ers härlighet eller mylady, såsom vi i Skottland säga till förnäma herrar och damer, och jag skall söka lägga det på minnet, ty jag vet, att fruntimmer äro mera nogräknade med sina hederstitlar än herrar.
— Du behöver inte kalla henne någonting annat än nådig fru. Säg bara, vad du tror kan göra bästa intryck. — Se litet emellanåt på mig, och om jag för handen till min halsduk, så här — han gjorde härvid denna åtbörd — så skall du tiga, men jag skall blott göra detta, när du säger någonting, som möjligen kan misshaga.
— Men, ers höghet, sade Jeanie, om det inte gjorde er alltför mycken möda, vore det då inte bättre att tala om för mig, vad jag skall säga, så kunde jag lära det utantill?
— Nej, Jeanie, det skulle inte göra samma verkan, svarade hertigen. Det vore detsamma som att läsa upp en predikan, vilket, som du vet, vi äkta presbyterianer inte anse för lika salvelsefullt, som när den uttalas utan förberedelse. Tala bara lika dristigt och rentut till denna dam, som du i förrgår gjorde till mig, och om du kan vinna hennes bifall, så vill jag våga en plåt, som vi säga där uppe i Skottland, att kungen benådar din syster.
Med dessa ord framtog han en ströskrift ur fickan och begynte läsa. Jeanie ägde denna takt och detta förstånd, som tillsammantagna utgöra vad man kallar naturlig belevenhet. Hon uttydde hertigens manöver som en vink, att hon ej skulle göra några vidare frågor, och förblev följaktligen tyst.
464
