MIDLOTHIANS HJÄRTA
TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
— — — — — Jag er beder,
och dessa tårar be, och dessa händer,
som hittills aldrig uppsträckts emot något,
som ej var heligt, som ni själv. — Ni är
så upphöjd över oss som Gud, därför
var ock som Gud förbarmande och nådig!
Den blodige brodern.
Huru mycket Jeanie än kände sitt mod styrkt genom det välvilliga beteende, hennes höge landsman iakttog mot henne, var det likväl ej utan en känsla snarlik bävan, som hon såg sig på ett efter allt utseende så ensamt ställe tillsammans med en man av så hög rang. Att det skulle tillåtas henne att besöka hertigen i hans eget hus och där hava ett enskilt samtal med honom var i och för sig en ovanlig och märkvärdig tilldragelse i en levnadshistoria så enkel som hennes, men att hava varit hans sällskap på en resa och sedan plötsligt befinna sig ensam med honom på ett så avsides beläget ställe innebar verkligen något eget och hemlighetsfullt. En romanhjältinna skulle kanske misstänkt och bävat för makten av sina behag, men Jeanie var för förståndig för att låta en så dåraktig tanke få insteg hos sig. Hon kände likväl en högst livlig önskan att få veta, var hon var och vilken hon skulle föreställas för.
Hon märkte, att hertigens dräkt, ehuru den angav en förnäm herre — ty att kläda sig som sina kuskar och lakejer var ej på den tiden brukligt bland personer av anseende — likväl var enklare än den, vari hon sett honom vid deras första sammanträffande, och i synnerhet att den saknade alla dessa yttre utmärkelsetecken, varpå man igenkänner en person av hög rang. Han var med ett ord så enkelt klädd, som en man av värld på förmiddagen kunde visa sig på Londons gator, och denna omständighet
