WALTER SCOTT
— Mitt svärd, madame, svarade hertigen, har liksom mina förfäders alltid stått till min rättmätige konungs och mitt fosterlands förfogande — jag hoppas det är omöjligt att åtskilja bådas sanna rättigheter och fördelar. Men den sak, som det nu är fråga om, är av en mera enskild natur och rör blott en obetydlig person.
— Varom är det då fråga, mylord? sade drottningen. Låt oss få veta, vad vi tala om, så att vi ej misstyda och missförstå varandra.
— Saken, madame, svarade hertigen av Argyle, angår en olycklig ung skotsk flickas öde. Hon är dömd till döden för ett brott, som jag anser det högst sannolikt att hon är oskyldig till, och min ödmjuka anhållan hos ers majestät är att erhålla ert mäktiga förord för att hos konungen utverka hennes benådning.
Nu var det drottningen som i sin ordning rodnade; en purpurglöd spred sig över panna och kinder, hals och barm. Hon teg ett ögonblick, liksom hon fruktat för att förivra sig, om hon genast gåve luft åt sitt missnöje, och svarade slutligen med en min av värdighet och sträng självbehärskning: — Mylord hertig, jag vill ej fråga er om, vad ni kan ha för bevekelsegrunder för att vända er till mig med en anhållan, som omständigheterna gjort så högst besynnerlig. Som ni är pär och medlem av hemliga rådet, står vägen till konungens kabinett er öppen, och ni hade följaktligen kunnat bespara mig obehaget av detta samtal. Jag åtminstone har haft nog av skotska benådningar.
Hertigen var beredd på detta utbrott av förtrytelse och lät ej avskräcka sig därav, utan bibehöll samma lugna, vördnadsfulla ställning, som han antagit under detta samtal, utan något försök till svar, så länge drottningens första förbittring ännu fortfor. Drottningen, som genom sin ställning var van vid självbehärskning, märkte genast den fördel, hon skulle giva hertigen över sig, om hon gåve vika för sin lidelse, och tillade i samma nedlåtande och förbindliga ton, varmed hon börjat samtalet: — Ni måste tillåta mig att göra bruk av några av mitt
474