MIDLOTHIANS HJÄRTA
denna lag vore väl sträng, men som den nu en gång är landets lag, är jag förpliktad att tro den vara antagen på goda grunder, och flickan har blivit överbevisad om att hava överträtt den. Just de förutsättningar, vilka lagen tyder såsom bestämda bevis på brottslighet, förefinnas i hennes fall, och allt vad ers härlighet sagt rörande möjligheten av hennes oskuld, torde vara ett ganska gott skäl för att upphäva parlamentsakten, men kan ej, så länge den äger gällande kraft, andragas till förmån för någon, som blivit sakfälld enligt den på grund därav utfärdade förordningen.
Hertigen såg och undvek snaran, ty han fattade, att han, genom att inlåta sig i en diskussion, oundvikligen måste inledas i förklaringar, varunder drottningen sannolikt alltmera envist skulle försvara sina åsikter, tills hon slutligen, för att ej synas avvika från sina grundsatser, skulle nödgas överlämna brottslingen åt sitt öde. — Om ers majestät, sade han, värdigas höra min stackars landsmaninna, så torde hon möjligen i ert eget hjärta finna en sakförare, som bättre än jag är i stånd att bekämpa de tvivel ert förstånd ingivit er.
Drottningen tycktes samtycka, varpå hertigen gav Jeanie ett tecken att träda fram från den plats, där hon dittills stått och givit akt på ansikten, vilka voro alltför vana att dölja varje märkbar sinnesrörelse, för att deras drag skulle kunnat lämna henne några upplysningar. Drottningen kunde ej hålla sig från att le åt den vördnadsfulla skygghet, varmed den lilla skotskans lugna, allvarliga gestalt närmade sig henne, och ännu mer åt de första ljuden av hennes breda, nordiska dialekt. Men Jeanie ägde en mild, välljudande röst, vilket är en beundransvärd egenskap hos en kvinna, och bad så innerligt, att hennes härlighet måtte ha medlidande med en stackars vilseförd varelse, att, liksom vid några av hennes hemlands folkvisor, det alldagliga i uttrycket försvann för det rörande i tonen.
— Stig upp, unga kvinna, sade drottningen vänligt, och säg mig, vad för ett barbariskt folk era landsmän
