MIDLOTHIANS HJÄRTA
om man besinnar såväl missdådarens karaktär och personliga styrka som de farhågor, vilka så allmänt hystes, att han skulle undanryckas rättvisans arm. Men då handklovarna, som framtogos, befunnos för trånga för handlovarna på en så grovlemmad karl som Wilson, började Porteous med egna händer och stor kraftansträngning tvinga dem att sluta ihop, vilket förorsakade delinkventen ett olidligt kval. Wilson gjorde invändningar emot denna grymma behandling, under förklaring att smärtan hindrade honom från att hålla sina tankar fästa på sådana betraktelseämnen, som hans olyckliga belägenhet fordrade.
— Det gör ingenting, svarade kapten Porteous, din smärta skall snart vara över.
— Ni är mycket grym, svarade delinkventen, ni kan ej veta, huru snart ni själv kanhända behöver bedja om det förbarmande, ni nu vägrar en av era medmänniskor. Må Gud förlåta er!
Dessa ord, som anfördes och ihågkommos långt efteråt, voro allt, som föreföll emellan Porteous och hans fånge, men då de utspredos och blevo bekanta bland folket, ökade de högligen det allmänna medlidandet för Wilson och väckte en motsvarande grad av ovilja mot Porteous, mot vilken det sämre folket, till följd av den ända till våldsamhet gränsande stränghet, varmed han utövade sitt kall, hade några verkliga och många inbillade anledningar till missnöje.
Då den obarmhärtiga proceduren var avslutad och Wilson jämte eskorten anlänt till schavotten på Grass-market, röjdes inga tecken till något sådant försök att befria honom, som givit anledning till dessa försiktighetsmått. Hopen åskådade visserligen i allmänhet uppträdet med större deltagande än vanligt, och man kunde i många ansikten läsa en dyster ovilja, liknande den, varmed man kan antaga att de forna cameronianerna[1] åskådade sina trosbröders avrättning, då dessa på samma ställe förhärligade sitt religionsförbund. Men allt förblev lugnt. Wilson själv tycktes önska påskynda det ögonblick, som
- ↑ En svärmisk puritansk sekt.
