MIDLOTHIANS HJÄRTA
retirerande vänner och oförmodat råkat ut för en oväntad, svår eld.
— Anamma den flickan, tänkte hertigen av Argyle för sig själv, där gick ett nytt skott, och hon har träffat med båda piporna, både till höger och vänster!
Även hertigen kände sig förlägen, ty alldenstund han i egenskap av ceremonimästare infört en person, som, ehuru i allsköns oskuld, gjorde sig skyldig till sådana överträdelser av decorum, befann han sig i ungefär samma belägenhet som en lantjunkare, vilken tagit med sig sin rapphönshund i en elegant salong och nödgas bevittna, hur djuret i sin otidiga uppsluppenhet gör höga språng, som förorsaka en fruktansvärd förstörelse bland porslinet och damernas sidenklänningar. Jeanies sista slumpträff utplånade likväl det dåliga intrycket av den första, ty hos hennes majestät hade ej makans känslor så helt och hållet kvävts av drottningens härsklystnad, att hon ej kunde fägna sig åt ett infall på ”sin goda Suffolks” bekostnad. Hon vände sig till hertigen av Argyle med ett leende, som förrådde hennes triumf, och anmärkte, ”att skottarna äro ett strängt moraliskt folk”. Därefter vände hon sig ånyo till Jeanie och frågade, på vad sätt hon färdats till London från Skottland.
— För det mesta till fots, madame, lydde svaret.
— Vad? Hela denna ofantliga väg till fots? Hur långt kan du gå på en dag?
— Tjugufem mil och ett vägstycke.
— Och vad? sade drottningen och såg på hertigen av Argyle.
— Och ungefär fem mil till, svarade hertigen.
— Jag trodde mig vara en god fotgängerska, sade drottningen, men detta kommer mig riktigt på skam.
— Må ers härlighet aldrig ha ett så bedrövat hjärta, att ni ej känner tröttheten i era ben! sade Jeanie.
— Det kom bättre fram, tänkte hertigen. Det var då det första ändamålsenliga ord hon hittills sagt.
— Och jag gick just inte hela vägen heller, ty ibland fick jag åka i en forvagn, och ifrån Ferrybridge hade jag
