MIDLOTHIANS HJÄRTA
några vänner, som varit invecklade i Porteousupploppet?
— Nej, madame, svarade Jeanie, glad över att frågan var så ställd, att hon med gott samvete kunde giva ett nekande svar.
— Men om du visste av en sådan hemlighet, fortfor drottningen, skulle du förmodligen anse det som en samvetssak att behålla den för dig själv?
— Jag skulle bedja Gud visa och ledsaga mig på pliktens väg, madame, svarade Jeanie.
— Ja, och välja den, som bäst överensstämde med dina egna böjelser, svarade drottningen.
— Om förlåtelse, ers härlighet, sade Jeanie, jag skulle ha gått till världens ända för att rädda John Porteous, eller vilken annan olyckligs liv som helst, som befunnit sig i hans belägenhet, men jag torde med skäl betvivla, huruvida det tillkommer mig att vara hans blodshämnerska. Han är död och gången till sitt rum, och de, som hava mördat honom, få ansvara för sin egen gärning. Men min syster, min stackars syster Effie lever än, fastän hennes dagar och timmar äro räknade! — Hon lever än, och ett ord från konungens mun skulle kunna återskänka henne åt en gammal förkrossad man, som ännu aldrig glömt att vid sin morgon- och aftonandakt bönfalla, att hans majestät måtte välsignas med en lång och lyckosam regering och att hans och hans efterkommandes tron måtte varda beståndande i rättfärdighet. Ack, madame, om ni nånsin känt, vad det vill säga att sörja över och med en syndig och lidande varelse, vars sinne är så skakat, att hon varken kan kallas beredd att leva eller dö, hav förbarmande med vårt elände! — Rädda en hederlig familj från smälek och en olycklig, knappt adertonårig flicka från en förtidig och ryslig död! Ack, det är ej då vi själva sova sött och vakna glatt, som vi tänka på andras lidanden! Våra hjärtan fröjda sig då inom oss, och vi tänka blott på att hämnas våra egna oförrätter och utkämpa våra egna strider. Men när bedrövelsens stund kommer över själen eller kroppen — må den sällan hem-
