MIDLOTHIANS HJÄRTA
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
Så snart jag kan den vreda kungen blidka,
skall jag er talan föra.
Shakespeare.
Stillatigande ledsagade hertigen av Argyle Jeanie till den lila gångporten, varigenom de insläppts i Richmonds park, som så länge var drottning Carolinas käraste vistelseort. Den öppnades även nu av samme till hälften osynlige portvaktare, och de befunno sig utom det kungliga området. Ännu hade ej ett enda ord växlats dem emellan. Hertigen ville sannolikt lämna sin lantliga skyddsling, vars sinnen voro bländade och dövade av samtalet med den höga damen, tid att åter sansa sig, och Jeanie Deans var alltför uppskakad av vad hon hört, sett och anat, för att hon skulle kunnat göra några frågor.
De funno hertigens vagn på samma ställe, där de lämnat den, och så fort de återtagit sina platser, bar det skyndsamt av på återvägen till staden.
— Jag tror, Jeanie, sade hertigen, brytande tystnaden, att du har alla skäl att lyckönska dig över ditt samtal med hennes majestät.
— Och den damen var således drottningen själv? sade Jeanie. Jag anade det, då jag såg, att ers nåd inte satte på hatten. — Och likväl kunde jag ej tro det, ej ens då jag hörde henne själv säga det.
— Jo, det var verkligen drottning Carolina, svarade hertigen, men är du inte nyfiken att se, vad som finns i den lilla väskan?
— Tror ni benådningen ligger däri, mylord? sade Jeanie med hoppets häftiga iver.
— Å nej, svarade hertigen, det är inte sannolikt. De bära sällan dylika saker på sig, om de inte på förhand veta, att de kunna komma att behövas, och dessutom sade