MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Hon är alldeles för god, sade Jeanie, och det gläder mig mycket, att jag kan betala Dumbiedikes igen hans pengar utan att betunga min stackars far därmed.
— Dumbiedikes? En possessionat i Midlothian? Inte så? sade hertigen, som ibland vistades i nämnda grevskap och därför kände till de flesta godsägarna. Han har en egendom nära Dalkeith och bär svart peruk och galonerad hatt?
— Ja, mylord, svarade Jeanie, som hade sina skäl att vara kort i sina svar rörande detta ämne.
— Hå! Min gamle vän Dumbie! sade hertigen. Jag har tre gånger sett honom drucken och blott en gång hört ljudet av hans röst. — Är han någon kusin till dig, Jeanie?
— Nej, sir — mylord, ville jag säga.
— Då måste han vara en god vän, förmodar jag?
— Ja — ja-a — mylord, sir, svarade Jeanie tveksamt och rodnande.
— Åhå! Om lairden då stiger fram, gissar jag att min vän Butler får stryka på foten?
— Å nej, mylord, svarade Jeanie mycket hastigare, men även med en djupare rodnad än förut.
— Nå gott, Jeanie, sade hertigen, du är en flicka, som man tryggt kan anförtro bestyret med hennes egna angelägenheter, och jag skall inte vidare fråga dig om dem. Men vad den här benådningen beträffar, måste jag se till, att den utfärdas i behörig form, och jag har en vän i kabinettet, som för gammal vänskaps skull gärna gör mig denna tjänst, och som jag kommer att skicka en kurir upp till Skottland, som reser både fortare och säkrare än du kan göra, skall jag låta honom ta den med sig, och dra försorg om, att den lämnas på riktig ort. Du kan emellertid med posten skriva till dina vänner, Jeanie, och underrätta dem om din framgång.
— Och tror ers nåd, sade Jeanie, att det är lika bra, som om jag toge mitt knyte under armen och oförtövat gåve mig på hemvägen med mitt eget budskap?
— Mycket bättre utom all fråga, sade hertigen. Du
