MIDLOTHIANS HJÄRTA
är en hederssak, Jeanie, och gör den helt och hållet själv, ty jag är en verklig kännare.
— Jag fruktar inte för, att jag inte skall kunna göra ers nåd till nöjes, sade Jeanie med tillförsikt, ty ni ser alls inte ut, som om ni skulle kunna klandra någon, som gjort sitt bästa, och nog skall jag göra mitt, det lovar jag.
Detta samtal förde de båda reskamraterna in på ett ämne, varom de, oaktat deras olikhet i stånd och uppfostran, hade mycket att säga varandra. Med många andra fosterländska egenskaper förenade hertigen även den att vara en utmärkt lantbrukare, och han var stolt över sin kunskap i denna väg. Han talade med Jeanie om de olika boskapsraserna i Skottland och deras användbarhet för ladugården och erhöll i utbyte så många upplysningar av hennes praktiska erfarenhet, att han lovade henne ett par Devonshirekor till belöning för hennes lärdomar. Med ett ord, hans själ förflyttades så helt och hållet tillbaka till hans lantliga sysselsättningar och nöjen, att han suckade, då hans vagn stannade mittemot den gamla hyrvagnen, vilken Archibald behållit kvar på samma ställe, där de lämnat den. Medan kusken åter betslade upp sina magra ök, som trakterats med en tapp unket hö, varnade hertigen Jeanie för att vara för meddelsam mot sin värdinna rörande vad som tilldragit sig. — Det tjänar till ingenting, sade han, att tala om saker, innan de äro fullt avgjorda, och du kan hänvisa den goda frun till Archibald, om hon skulle bli för enträgen med sina frågor. Hon är hans gamla bekanta, och han vet, hur han skall bära sig åt med henne.
Han tog därefter ett hjärtligt farväl av Jeanie och tillsade henne att påföljande veckan vara färdig att återvända till Skottland, väntade tills han sett henne lyckligt och väl uppstigen i sin hyrvagn och rullade sedan av i sitt eget ekipage, i det han gnolade på en vers av den ballad, han själv påstås hava författat —
”Så snart som Dumbarton i fjärran jag ser
med mössan på sned jag mig skyndar dit ner,
mitt svärd omkring benen i brådskan mig slår,
ty havrebrödsskivor att skära jag trår.”
