WALTER SCOTT
— Vi kunna gärna allasammans bli tories, för den tack vi haft, för det vi varit whigs, sade den unga fröken.
— Se så, håll mun på er, era oförnöjda markattor, och gå och klä på era dockor, och vad slaget vid Dumblane[1] beträffar, så säger jag blott
”Och var det ej väl gjort, ej väl gjort, ej väl gjort,
än sen då? — Så göra vi om det på nytt!”
— Pappas kvickhet är på upphällningen, sade lady Mary. Den stackars herrn upprepar ideligen sina egna ord — han sjöng detta på slagfältet, då man berättade honom, att högländarna huggit ned hans vänstra flygel med sina bredsvärd.
En lugg blev svaret på detta utfall.
— Ah, de tappra högländarna och deras blanka bredsvärd, sade hertigen. Jag önskar, det må gå dem väl, trots allt vad ont de gjort mig, som det heter i visan. — Men skynda er nu, era yrhättor, och säg något artigt åt er landsmaninna! — Jag önskar, ni hade hälften av hennes goda naturliga förstånd, och jag hoppas, att ni måtte bli lika rättskaffens och uppriktiga.
Hertiginnan trädde nu fram och försäkrade Jeanie med några få ord, vari det låg lika mycken välvilja som artighet, om sin aktning för hennes kärleksfulla och likväl fasta karaktar och tillade därefter: — Då du kommer hem, skall du kanske ytterligare få höra av mig.
— Och av mig också! — Och av mig också! — Och av mig, Jeanie! ropade, var efter annan, de unga fröknarna, ty ni är en heder för det land, som vi ha så kärt.
Överraskad av dessa lovord och okunnig om, att hertigen genom de efterforskningar han anställt erhållit kunskap om hennes uppförande vid systerns rättegång, förmådde Jeanie endast att rodnande och under upprepade nigningar svara: — Mycken tack! Mycken tack!
— Men du får inte resa, Jeanie, utan doch an dorroch,[2]
- ↑ Vid Sheriffmuir och Dumblane förde hertigen av Argyle vapen för huset Hannover emot stuartarnas anhängare.
- ↑ Avskedsskålen.
504
