MIDLOTHIANS HJÄRTA
det här sättet skall anfäktas av skotska häxor och skotska tjuvkonor — men jag säger, häng och dränk dem!
— Ja, ja, far Tramp, ta bort galgen, ta bort lagen — nej, häng trollpackan, så blir det mindre ofog ibland oss; mina oxar ha varit klena de här två månarna.
— Och mina barn ha också varit krassliga, svarade hans granne.
— Håll era försmädliga tungor, era bondlurkar, sade en gammal kvinna, som linkade förbi dem, då de stodo och samtalade nära vagnen. Den där var ingen häxa, utan en tjuvkona och mörderska, som sölat sina händer i blod.
— Nej, var det verkligen så, mor Hinchup? sade den ene i en hövlig ton, i det han steg åt sidan för att släppa henne fram. Ja, ja, ni vet nog det bäst, men i alla fall ha vi blott förlorat en skotska i henne, och det är en sak, som är bättre att mista än få.
Den gamla kvinnan gick förbi utan att giva något svar.
— Jo, jo, granne, sade far Tramp, där ser man, att den ena korpen inte hugger ögat ur den andra — skotska eller engelska, häxa som häxa.
Hans kamrat skakade på huvudet och svarade i samma dämpade ton: — Jo, jo, när en Sarkfootskvinna stiger upp på kvastkäppen, äro Allonbyfruarna färdiga att sitta upp, alldeles lika säkert som ordspråket lyder om bergen —
Om Skiddaw har mössa, så
har Criffel nog reda därpå.
— Men, återtog far Tramp, tror du inte, att dottern till den där hängda kroppen är en lika arg häxa som hon?
— Jag vet inte så noga, genmälde kamraten, men folket talar om att doppa henne i Eden, och med tillönskan av en god morgon gick var och en åt sitt håll.
Just som bönderna lämnade platsen, och mr Archibald återkom med litet friskt vatten, närmade sig en hop pojkar och flickor samt en mängd lägre slödder av mognare ålder, som kommo från avrättsplatsen och under höga fröjdeskrän skockade sig omkring en lång, fantastiskt utstyrd kvinna, som dansade, sprang och hoppade mittibland
