MIDLOTHIANS HJÄRTA
— O, Jeanie Deans! — Jeanie Deans! utropade den stackars vansinniga, rädda min mor, och jag skall föra er till Uttolkarens hus igen — och jag skall lära er alla mina vackra sånger — och jag skall säga er, vad som blev av — De sista orden överröstades av pöbelns rop.
— För Guds skull, rädda henne! — Rädda henne ur dessa människors händer! utropade Jeanie till Archibald.
— Hon är vansinnig, men fullkomligt oskyldig — hon är vansinnig, gott folk, sade Archibald. Misshandla henne inte, utan för henne till borgmästarn.
— Ja, ja, vi skola nog dra försorg om henne, svarade en av karlarna. Gå du din gata fram, min vän, och sköt dina egna angelägenheter!
— Han är en skotte, det hörs på målet, sade en annan, och om han vill komma ut ur sitt granna åkdon där, skall jag ge honom hans brokiga pläd full med sönderslagna ben.
Under sådana förhållanden kunde naturligtvis ingenting göras för Gretas räddning, och Archibald, som var en människoälskande man, tillsade postiljonerna att så fort som möjligt köra till Carlisle för att därifrån kunna anskaffa någon hjälp åt den olyckliga. Då de foro sin väg, hörde de det dova rytande, varmed pöbeln plägar inleda ett upplopp eller något grymt dåd, och även under detta gräsliga larm kunde de urskilja det olyckliga offrets gälla ångestrop, vilka likväl snart blevo ohörbara genom det snabbt ökade avståndet, och de hade ej förr inkommit på Carlisles gator, än Archibald, på Jeanies enträgna bön, skyndade till en polistjänsteman för att underrätta honom om den grymhet, som höll på att begås mot denna olyckliga varelse.
Han återkom efter ungefär halvannan timme och berättade Jeanie, att ämbetsmannen jämte några av sina underlydande genast skyndat till den olyckligas räddning, varvid han själv åtföljt dem till den gyttjepöl, vari pöbeln, enligt sitt favoritbestraffningssätt höll på att doppa henne, samt att det lyckats dem att befria henne ur hennes plågoandars händer, ehuru hon då var fullkomligt sanslös
