MIDLOTHIANS HJÄRTA
I tärnor, hädan går nu jag,
men I fån icke gråta!
Sitt liv skall den, som mig i dag
har dräpt, i morgon låta.”
Hon förändrade nu ånyo melodien till en vildare samt mindre enformig och regelbunden, ehuru vittnena till detta sorgliga uppträde ej kunde uppfatta mer än en lösryckt del av orden:
”Arla I skogen går
Maisie, den unga,
ljuvligt i djupa snår
trasten hörs sjunga.
Säg, lilla fågel, säg
när skall jag gifta mig?
Den dag sex herremän
till kyrkgåln bära dig.
Vem bäddar brudsäng min?
Fågel, låt höra!
Jo, det skall dödgrävarn
åt dig få göra.
Lysmasken skall sitt sken
kring graven gjuta,
ugglan från tornet sitt
välkommen tjuta.”
Hennes röst bortdog med de sista tonerna, och hon föll i en slummer, varur hon, såsom den erfarna sjukvakterskan försäkrade dem, aldrig eller också först i dödskampen skulle uppvakna.
Hennes förutsägelse slog in. Den stackars vansinniga gick hädan utan att vidare giva ett ljud ifrån sig, dock voro våra resande ej vittnen till denna katastrof. De lämnade hospitalet, så snart Jeanie övertygat sig om, att ingen upplysning rörande hennes systers missöden vore att hoppas av den döende.
