WALTER SCOTT
FYRTIONDE KAPITLET.
Säg, vill du gå med mig?
Lugnt havet är och månen klar.
Var stig vid stranden känner jag.
Du måste gå med mig.
Thalaba.
Oaktat hennes starka kroppskonstitution hade den trötthet och de sinnesrörelser, som voro en följd av dessa uppskakande uppträden, i så hög grad angripit Jeanie, att Archibald ansåg det nödvändigt, att hon en hel dag skulle vila ut i Longtown. Förgäves protesterade Jeanie själv mot varje uppskov. Hertigens av Argyle högtbetrodde man hyste naturligtvis en tämligen hög tanke om sin egen betydenhet, och som han i sin ungdom studerat läkarekonsten — åtminstone begagnade han detta uttryck för att antyda, att han för en trettio år tillbaka i sex månader stött i fältskärns i Greenwich, gamle Mungo Manglemans, mortel — var han obeveklig i fråga om allt som rörde hälsan.
I förevarande fall upptäckte han febersymtom, och sedan han en gång gjort en lycklig tillämpning av denna lärda fras på Jeanies förmenta illamående, vart allt vidare motstånd förgäves, och hon var rätt glad att få gå till sängs och dricka havresoppa för att ostörd kunna överlämna sig åt sina egna tankar.
Även i ett annat hänseende visade sig mr Archibald lika uppmärksam. Det hade ej undgått honom, att den gamla kvinnans avrättning och hennes dotters ömkliga öde tycktes hava gjort ett djupare intryck på Jeanies sinne, än blott och bart vanligt mänskligt deltagande kunnat föranleda. Hon var likväl ögonskenligt en förståndig ung kvinna, som ingalunda kunde räknas till det nervsvaga slaget, och som Archibald var okunnig om det sär-
516
