MIDLOTHIANS HJÄRTA
Kammartjänaren utbytte härvid en så betydelsefull blick med sin kvinnliga reskamrat, att Jeanie högt skrek till: — Ack, mr Archibald, ack, mrs Dutton! Om ni vet någonting, som hänt på S:t Leonards, så för Guds skull — av barmhärtighet, säg mig det och låt mig ej sväva i ovisshet!
— Jag vet verkligen ingenting, miss Deans, sade kammartjänaren.
— Och jag — jag — jag kan försäkra, att jag vet lika litet, sade mejeriförestånderskan, medan något slags meddelande tycktes sväva på hennes läppar, vilket hon likväl vid en blick från mr Archibald tycktes nedsvälja, i det hon hopknep läpparna så hårt, som om hon fruktat, att det mot hennes vilja skulle undslippa henne.
Jeanie såg, att man dolde något för henne, och det var endast Archibalds upprepade försäkringar, att hennes far, hennes syster och alla hennes vänner, för så vitt han visste, befunno sig fullkomligt väl, som till någon del förmådde stilla hennes oro. Men ehuru hon ej kunde befara något ont av så aktningsvärda personer, som de hon hade till ressällskap, var detta oaktat hennes ängslan så ögonskenlig, att Archibald såsom sista utvägen framtog och räckte henne ett pappersblad, varpå följande ord voro skrivna:
”Jeanie Deans! Du gjorde mig en tjänst, om du följde med Archibald och min tjänarinna en dagsresa bortom Glasgow, och jag bleve dig därigenom särdeles förbunden,
din vän
Argyle & Greenwich.”
Denna lakoniska skrivelse från en adelsman, till vilken hon stod i en så outplånlig tacksamhetsskuld, tystade ner alla Jeanies invändningar mot den föreslagna färden, men ökade snarare än minskade hennes nyfikenhet. Hennes reskamrater tycktes nu ej längre bry sig om att fara till Glasgow, utan höllo sig på vänstra sidan om Clyde och reste genom tusentals härliga, växlande landskap längs
