WALTER SCOTT
tyrliga färder aldrig lämnat fasta landet. Då måste vi fara i en av de där båtarna, men de se mycket små ut, och det går en förskräckligt hög sjö, och —
— Mr Archibald, sade mrs Dutton, jag går aldrig in därpå. Jag har inte blivit antagen för att lämna landet, och jag får be er tillsäga postiljonerna att köra omkring andra vägen till hertigens hus.
— Ni behöver inte vara det minsta rädd, mrs Dutton, svarade Archibald. Strax härinvid ligger en säker segelbåt, som tillhör hans höghet.
— Men jag är rädd, sade mrs Dutton, och jag yrkar på att få fara omkring till lands, mr Archibald, om det också vore tio mils krok.
— Det gör mig ont att jag ej kan göra er till viljes eftersom Roseneath råkar vara en ö.
— Om det också tio gånger vore en ö, sade den uppbragta damen, så ser jag intet skäl, varför jag skall låta dränka mig för att fara dit över sjön.
— Nej, visst intet skäl, varför ni skulle gå och dränka er, svarade den obeveklige kammartjänaren, men ett högst förträffligt, varför ni inte kan komma dit till lands. Och fast besluten att fullgöra sin herres befallningar, pekade han med handen åt postiljonerna, som veko av från stora vägen och körde till ett litet fiskläge, där en med ett par sjömän och lika många högländare bemannad slup väntade på dem. Denna farkost var prydligare utsirad än någon, de förut sett, och förde en flagga, på vilken syntes ett vildsvinshuvud, krönt med en hertiglig krona.
Vagnen stannade, och postiljonerna spände ifrån hästarna, medan mr Archibald med en viktig min övervakade sakernas flyttning från åkdonet till den lilla farkosten.
— Är det längesen Carolina kom hit? sade Archibald till en av matroserna.
— Hon kom för fem dar sen från Liverpool och ligger nu nere vid Greenock, svarade karlen.
— Far då ned till Greenock med vagnen och hästarna också, sade Archibald, och gå ombord för att fara till Inverary, så fort jag skickar tillsägelse därom. Hästarna
522
