MIDLOTHIANS HJÄRTA
kunna emellertid stå i min kusins, Duncan Archibalds, stall. Mina damer, fortfor han, jag får anhålla, att ni snart göra er i ordning att gå ombord, ty vi få ej försumma flodtiden.
— Miss Deans, sade smörblomman från Inverary, ni kan göra vad ni behagar, men jag sitter förr här hela natten, än jag går i det där målade äggskalet. — Karl — karl! — detta yttrades till en högländare, som höll på att lyfta upp en kappsäck — det där är min kappsäck, och den där nattsäcken och den där hattasken och de där sju knytena tillhöra mig, och Gud nåde er, om ni vågar röra vid ett enda av dem!
Högländaren stirrade på den talande och riktade sedan blicken på Archibald, och då denne ej gav någon kontraorder, kastade han kappsäcken på axeln, och utan att vidare bekymra sig om den bedrövade mamsellen eller ägna någon uppmärksamhet åt föreställningar, vilka han sannolikt ej förstod och som han säkert lika litet skulle brytt sig om, antingen han förstått dem eller ej, marscherade han av med mrs Duttons pick och pack och nedlade alltsammans alldeles oskadat i båten.
Sedan alla packsakerna voro förda ombord, hjälpte mr Archibald Jeanie ur vagnen, varpå hon, ej utan en liten bävan å hennes sida, bars genom strandsvallet och sattes i båten. Han erbjöd därefter mrs Dutton samma tjänst, men hon stod fast vid sin vägran att lämna vagnen, vari hon nu ensam tronade, hotande alla vederbörande och icke vederbörande med stämning för kost och lön, skadeersättning och rättegångskostnader samt uppräknande på sina fingrar de klänningar och andra klädespersedlar, vilka det såg ut som om hon skulle nödgas taga farväl av för alltid. Mr Archibald besvärade sig ej med att göra många föreställningar, vilka blott tycktes stegra damens vrede, utan sade endast ett par ord på gaeliska till högländarna, varpå de illpariga bergsborna försiktigt närmade sig vagnen och, utan att giva den ringaste antydning om sin avsikt, på en gång grepo den motsträviga mamsellen, så att hon ej kunde spjärna emot eller göra motstånd, och, upplyftande
