WALTER SCOTT
FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
Har lyckan lett
vår farkost till den hamn vi fåfängt sökt?
Var det ej snarare en huld Försyn?
Fletcher.
Öarna i Clydeviken, vilka den dagliga förbifarten av så många ångbåtar nu gör så lätt tillgängliga, voro på våra fäders tid avskilda ställen, som föga besöktes av resande eller i allmänhet av någon. De äro av en utomordentlig och omväxlande skönhet. Arran, en klippö, överflödar på de mest storartade och romantiska utsikter; Bute med sina skogar är av en mildare karaktär, och liksom för att bilda en motsats mot båda, äro the Cumrays jämna, kala och grönskande holmar, utgörande länkarna i ett slags naturlig kedja, som, ehuru dragen tvärsöver mynningen av viken, likväl lämnar stora mellanrum för havets inträngande. Roseneath ligger högre uppåt fjorden och mot dess västra strand, nära utloppet av Gar-Loch och ej långt från Loch-Long och Loch-Seant eller Helgonsjön, som slingrande framlöpa från de västra höglandsbergen tills de utfalla i Clydes mynning.
De kalla vårvindarna, som eljest hämma vegetationen i Skottland, kännas här jämförelsevis föga och, med undantag av Arrans jättelika former, äro dessa öar ej synnerligt utsatta för Atlantens stormar, emedan de ligga inneslutna och skyddade av Ayrshires stränder. Därför frodas tårpilen, hängbjörken och andra tidigt grönskande träd i dessa gynnade nejder till en i Skottlands östra landskap okänd grad, och luften påstås äga denna mildhet, som anses så välgörande för bröstsjukdomar.
Den pittoreskt sköna ön Roseneath i synnerhet hade något så intagande, att grevarna och hertigarna av Argyle från äldre tider tillbaka tidtals plägade vistas där, var-
526
