WALTER SCOTT
ting, som liknade det bullersammare utbrottet av vanliga känslor. En främling, som blott litat på sina örons vittnesbörd, kunde hava trott, att denna stora folkmassa var församlad för något ändamål, som uppfyllde den med den djupaste sorg och tystade det larm, som vid alla vanliga tillfällen uppstår bland en sådan folkskockning, men om han betraktat dessa ansikten, skulle han genast blivit tagen ur sin villfarelse. De hoppressade läpparna, den rynkade pannan, det hotfullt blixtrande ögat hos nästan var och en förrådde människor, som kommit för att mätta sina blickar med hämndens triumf. Sannolikt skulle brottslingens åsyn hava stämt människorna litet mildare mot honom, och i dödsminuten skulle de möjligen hava förlåtit den man, som så häftigt väckt deras hämndbegär. Ödet hade likväl beslutat, att ombytligheten i deras känslor ej skulle sättas på detta prov.
Den vanliga timmen för brottslingens utförande var redan i flera minuter förbi, utan att åskådarna märkte några tecken till hans annalkande. ”Skola de våga gäcka den offentliga rättvisan?” var den fråga, som människorna oroligt började ställa till varandra. Det första svaret var på alla håll ett dristigt och bestämt: ”nej, det våga de icke!” Men då man närmare övervägde frågan, vart man av andra åsikter, och åtskilliga tvivelsmål uppstodo. Porteous hade stått i stor gunst hos stadens magistrat, vilken, såsom en talrik och föränderlig korporation, till sitt stöd fordrar en kraft hos sina tjänstemän, som dess medlemmar ej vid alla tillfällen kunna anses i lika hög grad äga. Man ihågkom att Porteous, i den till rätten inlämnade skriftliga redogörelsen för hans sak, av sin advokat blivit skildrad såsom en man, till vilken stadens auktoriteter förnämligast vände sig vid alla ovanligt svåra fall, och att det tillika anförts, att hans förhållande vid det olyckliga tillfället av Wilsons avrättning kunde tillskrivas ett överdrivet tjänstenit; en bevekelsegrund, vilken den myndighet, i vars namn han uppträdde, kunde antagas vara mycket benägen att sympatisera med. Och liksom dessa skäl torde förmått stadsmyndigheterna att fram-
42
