WALTER SCOTT
Ehuru David ej var blödsint, stodo likval tårarna honom i ögonen, då dessa ord frambröto över hans läppar. Med grannlaga uppmärksamhet hade Archibald avlägsnat alla åskådare, så att blott skogen och den nedgående solen voro vittnen till utbrottet av deras känslor.
— Och Effie? — och Effie, min älskade far! var den ivriga fråga, som Jeanie oupphörligt inblandade i de fröjdfulla uttrycken av sin tacksamhet.
— Du skall få höra — du skall få höra, sade David hastigt, i det han gång på gång förnyade sina innerliga tacksägelser till himmeln, som lyckligt återfört Jeanie ur den biskopliga ljumhetens och de kätterska irrlärornas land och räddat henne undan farorna på hennes väg och lejonen på hennes stig.
— Och Effie? upprepade den ömma systern oupphörligt. Och — och — hon skulle gärna velat säga mr Butler, men gav sin fråga en obestämdare form — och mr och mrs Saddletree? — Och Dumbiedikes? — Och alla vänner?
— Må allasammans bra, Gudi vare lov!
— Och — och mr Butler? — Han mådde inte bra, då jag gick min väg.
— Han är alldeles återställd — fullkomligt bra, svarade hennes far.
— Gud vare lov — men ack, min dyre far, Effie? — Effie?
— Du kommer aldrig att återse henne mer, mitt barn, svarade Deans i en högtidlig ton. Du är det enda bladet, som numera återstår av det gamla trädet! — Må lycka och sällhet bli din arvedel!
— Hon är död! Man har avrättat henne? — Det har kommit för sent! utropade Jeanie och vred händerna.
— Nej, Jeanie, återtog Deans, i samma sorgligt allvarliga ton. Hon lever i köttet och är fri från allt jordiskt tvång. Om hon blott vore lika levande i tron och lika fri från satans band.
— Gud vare oss nådig! sade Jeanie. Kan det olyckliga barnet ha övergivit er för den eländige?
528
