MIDLOTHIANS HJÄRTA
heter och från Edinburgh tillsänt honom en befallning att föra Jeanie till Roseneath.
Fadern och dottern meddelade varandra allt detta, under det de än stannade och än långsamt gingo framåt till boningshuset, som skymtade fram mellan träden på ungefär en halv mils avstånd från den lilla viken, där de landat.
Då de nalkades huset, underrättade David Deans sin dotter med ett slags bittert leende, vilket var den närmaste tillstymmelse till ett muntert uttryck, som hans ansikte någonsin antog, att två herrar bodde där: en högvälboren herre och en högvördig herre. Den högvälborne herrn var hans nåd lairden av Knocktarlitie, hertigens fogde, en höglandsherre, såsom David befarade, av samma skrot och korn som många andra av hans klass, nämligen häftig och lättretlig samt försumlig i de högre ting, som röra saligheten, ävensom sniken efter denna världens mammon, utan att synnerligen skilja mellan mitt och ditt, men eljest en hygglig, gästfri adelsman, med vilken det vore rådligast att leva i gott förstånd, ty högländare äro hetlevrade, alltför hetlevrade. Vad åter beträffade den högvördige personen, han omnämnt, så var han med hertigens av Argyle förord sökande till det pastorat, där deras gård var belägen, och komme säkert att bli mycket välkommen för de kristliga själar i församlingen, vilka hungrade efter den andliga mannan, sedan de så länge bespisats med sur högländsk ärtmjölskaka av den avlidne predikanten mr Duncan MacDonought, som både helgdag och vardag började sitt dagsverke med ett kvarter Usquebaugh.[1] — Men jag behöver inte säga så mycket om den nuvarande kandidaten, tillade David med sitt förra bistra leende, ty jag tror, du sett honom förr, och här kommer han oss till mötes.
Hon hade verkligen sett honom förr, ty det var ingen annan än Ruben Butler i egen person.
- ↑ Ett slags brännvin.