WALTER SCOTT
ihågkom, att en from matrona avsvimmad utburits ur Tolboothskyrkan, utan att kunna återkallas till sans av brännvin och bränd fjäder, blott för det hon hört de fruktansvärda orden: ”det är förordnat av den andliga och världsliga överheten”, uttalade från en skotsk predikstol såsom en inledning till Porteousproklamationen. Att avlägga dessa eder var därför en skamlig eftergivenhet och en gruvlig styggelse — en synd och en snara, och en fara, och ett avfall, men uttalandet av detta ”schibbolet” ålades ej alltid vederbörande. Prästerna hyste aktning för sina egna och sina medbröders ömtåliga samveten, och det var först vid en senare tidpunkt, som generalförsamlingar och kyrkoråd började hårdare tilldraga kyrkotuktens tyglar. Den fredsstiftande partikeln kom åter till Deans' hjälp. Om en prästman ej uppfordrades att göra dylika medgivanden, och om han på riktig väg samt genom vederbörlig ordination kom till lägenheten, utan att varda församlingen påtvungen, så stannade David Deans vid den åsikten, att sagde präst lagligen kunde mottaga själavården vid Knocktarlitie med ty åtföljande världsliga förmåner och inkomster.
De förhandenvarande omständigheterna inverka så ofta även på de bästa och rättsinnigaste män, att det skulle vara litet grymt att alltför noggrant utforska, vilken vikt den faderliga kärleken gav åt dessa fintliga förnuftsgrunder. Låt oss närmare betrakta David Deans' ställning! Han var nyligen vorden berövad en dotter, och hans äldsta, vilken han hade att tacka för så mycket, var genom Dumbiedikes' plötsliga beslut vorden förlustig den höga förhoppning, David hyst, att hon en dag skulle varda härskarinna på nämnda vackra herrgård. Just då denna missräkning vilade tungt på hans sinne, frambesvärjer hans inbillningskraft bilden av Butler — ej längre den till hälften utsvultne, luggslitne underläraren, utan välmående och fin, såsom pastor i Knocktarlitie, avhållen av sin församling, exemplarisk i sin vandel, kraftig i sin lära, fullgörande sitt prästerliga kall så, som aldrig förr någon höglandspräst gjort, omvändande syndare, som en vall-
540
