WALTER SCOTT
inse, att det i alla andra hänseenden skulle vara högst fördelaktigt för honom.
— Rätt, Ruben, mycket rätt, min gosse, svarade David Deans, ert eget samvete är vad ni först och främst bör tillfredsställa — ty hur skall den kunna lära andra, som själv så illa lärt Skriften, att han griper efter smutsig jordisk vinning, såsom tionde och penningar, vilka ej i andlig mening tillhöra honom — eller som gör sin kyrka till en skjutko, bakom vilken han kan taga sikte på sina inkomster? Men jag väntar mig något bättre av er, och i synnerhet måste ni vakta er för att ej helt och hållet lita på ert eget omdöme, ty därav uppkomma svåra misstag, villfarelser och avfall både till höger och vänster. Om en sådan prövningens dag förestod er, Ruben, som är en ung gosse, ehuru ni kan vara begåvad med världslig vältalighet och mäktig det tungomål, som taltes i Rom, vilket nu är den purpurröda styggelsens säte, och det som taltes bland grekerna, för vilka evangelium var idel flärd, så torde icke desto mindre alla de, som önska er välgång, ha skäl att uppmana er, det ni måtte rådföra er med dessa visa, beslutsamma och prövade trosförvanter, som ha känt vad det vill säga att smyga omkring på mossar och kärr, i skogar och hålor, och hellre vedervåga sitt huvud än avstå från hjärtats rättfärdighet.
Butler svarade, att han, då han ägde en sådan vän, som han hoppades och trodde sig hava i David Deans själv, som sett så många förändringar i det föregående århundradet, visserligen vore mycket att klandra, om han ej begagnade sig av hans erfarenhet och vänskapliga råd.
— Nog sagt, Ruben, nog! sade David Deans med inre fröjd, och antaget, att ni vore i det predikament, jag nämnt, så säger jag förvisst, att jag skulle anse det som min plikt att gå till bottnen av saken och med hög röst och utan skonsamhet blotta för er denna vår tids frätsår, bölder och spetälska.
David Deans var nu i sitt element. Han började sin undersökning av den kristna kyrkans läror och trossatser
544
