WALTER SCOTT
narna i dessa hus voro verkställda såväl där som i prästgården.
Morgonen var hänförande skön, och på fjordens spegelblanka yta vilade bergens väldiga skuggor i lika ostörd ro, som om den varit en insjö. Till och med mrs Dutton besvärades ej längre av några farhågor. Mr Archibald hade underrättat henne om, att det skulle hållas något slags kalas efter predikan, och det var något, som hon för ingen del ville försumma. Vad åter vattnet beträffade, var det så lugnt, att man nästan skulle kunnat tro sig göra en lustfärd på Themsen.
Sedan hela sällskapet således stigit ombord i en stor båt, vilken kaptenen kallade sin trespannsvagn och som åtföljdes av en mindre, vilken han benämnde sin gigg, styrde den tappre Duncan rakt på Knocktarlities lilla gammalmodiga kyrktorn, dit de anlände med all den skyndsamhet, som sex roddares kraftiga ansträngningar kunde föra dem. När de närmade sig land, tycktes höjderna draga sig tillbaka, och en liten dal, bildad av en från bergen nedkommande å, liksom öppnade sig vid deras annalkande. Den omgivande nejden var av en fullkomligt idyllisk karaktär och liknade till hela sitt utseende den, som förekommer i en beskrivning hos en numera förgäten skotsk skald,[1] vilken uttrycker sig ungefär sålunda:
Helt långsamt genom slätten vattnet gled
och tyst välsignelse omkring sig spred.
På varje sida stranden var besatt
med höga träd, där fåglar sjöngo glatt.
På varje sida sammetslen och grön
låg ängen, lik en blomstermatta skön,
med buskar klädda ända till sin topp
till bergens fot en rad av kullar lopp.
Dar uppe getter, får man vimla såg,
vid stranden kor, där flack den vart och låg.
De landade i detta höglandska Arkadien vid mynningen av den lilla strömmen, som vattnade den intagande och fridfulla dalen. Inbyggare av alla slag kommo för att
- ↑ Ross i skaldestycket The fortunate Shepherdess (Den lyckliga herdinnan).
560
