MIDLOTHIANS HJÄRTA
eller det lilla huset vid S:t Leonards Crags. Läget var betydligt mera höglänt än prästgårdens, och från fönstren hade man en förtjusande utsikt över den lilla dalen, strömmens krökningar och fjorden med sina vikar och pittoreska öar. Dumbartonshires bergshöjder, som fordom innehades av Mac-Farlanes' vilda klan, bildade en amfiteatralisk bakgrund åt denna tavla, och längre till höger syntes Argyleshires dunkla, jättelika bergskedjor, medan Arrans splittrade klippspetsar uppreste sig från sjösidan.
Men för Jeanie, vars smak för det pittoreska, om hon verkligen ägde någon sådan, ej var vorden väckt eller odlad, uppvägdes hela detta omväxlande landskap av åsynen av den trogna May Hettley, då denna i snyggt, blårutigt klänningsliv, söndagskjol av rödbrunt ylle och prydligt slätstruket, blått förkläde öppnade dörren för att mottaga dem. Den trogna gamla varelsens förtjusning över att återse Jeanie var lika stor som hennes egen, då hon skyndade sig att försäkra henne, ”att både husbond och kritterna blivit så väl tillsedda, som det någonsin stått i hennes makt”. May tog därefter sin unga matmor avsides från det övriga sällskapet och förde henne till ekonomibyggnaderna i akt och mening att erhålla de lovord, hon väntade sig för sin omsorg om korna. Jeanie gladde sig i sitt hjärtas enfald att återse sina skyddslingar, och vår hjältinnas stumma gunstlingar, Hjärtros och alla andra, tillkännagåvo medelst råmande att de märkte hennes närvaro, i det de vände sina breda, fromma fysionomier åt henne, då de hörde hennes välkända: ”proh, min piga — proh, min gumma!” och genom en mängd olika tecken, som endast äro begripliga för dem, vilka gjort sig förtrogna med dessa djurs vanor, ådagalade ett märkbart nöje, då hon gick fram och smekte dem envar i dess tur.
— Själva de oskäliga djuren äro glada att återse er, sade May. Men det är inte att undra på, ty ni var alltid god mot både folk och fä, och jag lär väl få lov att kalla er mistress nu, Jeanie, sedan ni varit upp till London och sett hertigen och kungen och allt det förnäma folket. Men vem vet, tillade hon med ett slugt leende, vad jag skall
