WALTER SCOTT
hon inte trodde att drottningen hade mer eller bättre kläder, och att mrs Dutton ej helt och hållet förmådde undertrycka sin avundsjuka. Detta föga älskvärda, men ej alldeles onaturliga karaktärsdrag gav sig först luft i åtskilliga ogrundade anmärkningar till klädespersedlarnas förklenande, allteftersom de efter hand framtogos, men antog en bestämdare form, när man nederst på bottnen av kappsäcken fann en vit sidenklänning, mycket enkelt gjord, men likväl av vitt siden, och franskt siden till på köpet, med ett vidfäst papper, som hade till påskrift, att den var en skänk av hertigen av Argyle till hans reskamrat, att bäras den dagen hon skulle förändra namn.
Nu kunde mrs Dutton ej längre hålla sig, utan viskade i mr Archibalds öra, att det inte var så tokigt att vara skotska. Hon förmodade att alla hennes systrar, och hon hade ett halvt dussin, hade fått bli hängda, utan att någon skickat henne så mycket som en näsduk till present.
— Eller utan att ni gjort er någon möda att rädda dem, mrs Dolly, svarade Archibald torrt. Men det förundrar mig, att vi inte hört det ringa samman än, sade han, tittande på sitt ur.
— Vad fan, mr Archipald, svarade kapten Knockdunder, vill ni att de skola ringa i klockan, innan jag är färdig att gå i kyrkan? — Jag skulle låta klockarn äta upp sitt klockrep, om han tog sig några sådana friheter. Men om ni vill höra klockan, så skall jag visa mig på packklinten, och det skall genast pörja pingla.
Så snart de därför gått ut, och kaptenens guldgalonerade hatt, lik Hesperus, sågs höja sig över den daggiga randen av backsluttningen, hördes skrällen — ty det var snarare en skräll än en klang — av klockan från det gamla mossbelupna tornet, och kläppen fortfor att slänga mot dess spruckna sidor hela tiden de gingo fram till kyrkan, varunder Duncan uppmanade dem att inte göra sig någon brådska, ”ty anfäkta det pleve något av, förrän han komme”.
Följaktligen övergick klockan först till den sista otåliga sammanringningen, då de gått över tröskeln, och slutade
566
