WALTER SCOTT
FYRTIOFEMTE KAPITLET.
Nu tappas vått ur alla fat,
och gästerna sig samla;
en vill ha dryck, en annan mat,
och tennstop hör man skramla.
Med larm och skrik en vild logik
och bibelspråk de tjuta;
den saken tycks mig sannolik:
med slagsmål lär det sluta.
O, vredens dag!
Burns.
De högvördige herrar, som övervarit Ruben Butlers invigningsakt, samt de flesta av församlingens aktade medlemmar trakterades på hertigens av Argyle bekostnad med en riklig välfägnad, sådan som landet självt kunde åstadkomma den, ty allt, som erfordrades för en bastant middag, stod alltid Duncan Knock i överflöd till buds. Där fanns ox- och fårkött från betesmarkerna, salt- och insjöfisk ur sjöarna, åarna och fjorden. Vilt av alla slag behövde blott skjutas i hertigens skogar och marker, och vad dryckesvaror beträffade, fanns hembryggt öl lika ymnigt som vatten. Både brännvin och usquebaugh fick man i dessa lyckliga tider utan tull, och till och med vitt vin och rödvin erhöllos för intet, emedan hertigens vidsträckta strandrätt gav honom anspråk på alla de vinfat, som drevo i land på hela Skottlands västra kust efter skepp, som förolyckats. Med ett ord, såsom Duncan skrytsamt sade, kalaset kostade ej Mac-Calummore en plåt ur hans pung, och likväl vankades där alla möjliga goda saker, ej blott i riklig mängd, utan även i överflöd.
Hertigens välgång dracks högtidligt i en bräddfull bägare, och David Deans själv höjde kanske det första hurra, som någonsin gått över hans läppar, för att öka det bifallsrop, varmed denna skål mottogs. Ja, han var så upprymd vid detta minnesvärda tillfälle och så stämd för överseende, att han ej visade någon missbelåtenhet när tre
570
