WALTER SCOTT
glas bräddfullt. Till slut, då det började lida sent på aftonen, råkade en ärevördig broder fråga mr Archibald, när de kunde hoppas att få se hertigen, tam carum caput, som han dristade sig att benämna honom, i sitt hus vid Roseneath. Duncan Knock, vars tankegång redan var något förvirrad, och vilken, såsom man väl kan förstå, ej var någon synnerlig läskarl, uppfattade blott ofullkomligt ljudet av de latinska orden och trodde att talaren höll på att uppdraga en jämförelse mellan hertigen och sir Donald Gorme av Sleat, och som han ansåg en dylik jämförelse såsom en förolämpning, så fnös han tre gånger å rad och beredde sig till att råka i vredesmod.
På den ärevördige andliges förklaring svarade kaptenen: — Jag hörde ordet Gorme själv, sir, med mina egna öron. Tror ni inte jag kan skilja gaeliska från latin?
— Det tycks inte vara så, sir, svarade den i sin ordning förolämpade prästmannen med mycken köld, i det han tog sig en pris snus.
Hans nåd Duncans kopparnäsa vart nu glödande som Phalaris tjur, och medan mr Archibald medlade mellan de båda stridande parterna, och sällskapets uppmärksamhet var upptagen av deras tvist, passade Butler på tillfälle att verkställa sin reträtt.
Han fann fruntimren vid Auchingower, där de otåligt avvaktade gästabudets slut, emedan man förut avgjort, att ehuru David Deans skulle kvarbliva vid Auchingower, och Butler samma afton taga prästgården i besittning, Jeanie likväl på ett par dagar skulle återvända till huset vid Roseneath, tills alla anordningar för hennes mottagande hunnit vidtagas i hennes fars hus. Båtarna höllos därför i beredskap till deras återfärd, som endast uppsköts i avbidan på Knockdunders ankomst, men denne syntes ej till, ehuru skymningen redan började falla på. Slutligen infann sig mr Archibald, vilken såsom en stadgad man aktat sig för att överskrida måttlighetens gränser, och rådde fruntimren att under hans beskydd återvända till ön, varvid han anmärkte, att det, till följd av den sinnesstämning, vari han lämnat kaptenen, vore mycket tvivel underkastat,
572
