WALTER SCOTT
röst, men att ännu en gång få tala med dig, Jeanie, var mer än jag förtjänat, och mer än jag vågat bönfalla om.
— Ack, Effie, hur kom du hit, ensam och så här dags, vid den vilda havsstranden? — Är det verkligen du själv livslevande?
Det låg något av Effies forna lynne i det handgripliga sätt, varpå hon besvarade frågan medelst en lindrig nypning, som mer anstod en älvas finger än ett spökes, och de omfamnade varandra ånyo, ömsom under skratt, ömsom under tårar.
— Men du får lov att gå upp med mig till boningshuset, Effie, sade Jeanie, och berätta mig hela din historia. Jag har goda vänner där, hos vilka du skall vara hjärtligt välkommen för min skull.
— Nej, nej, Jeanie, svarade hennes syster sorgset. Du har glömt vad jag är — en bannlyst, landsflyktig varelse, som med knapp nöd undsluppit galgen därigenom, att du var den modigaste och bästa syster som ännu funnits. — Jag vill inte komma nära någon av dina förnäma vänner, även om det inte vore farligt för mig.
— Det är inte farligt — skall inte bli farligt, sade Jeanie ivrigt. Ack, Effie, var inte envis! — Låt råda dig för en gång! — Vi skola bli så lyckliga allasammans.
— Nu, sedan jag råkat dig, har jag kommit i åtnjutande av all den sällhet jag förtjänar på denna sidan graven, svarade Effie, och antingen det är fara för mig eller inte, så skall ingen kunna säga att jag kommit med min galgfysionomi för att skämma ut min syster bland hennes förnäma vänner.
— Jag har inga förnäma vänner, sade Jeanie, inga andra vänner än dem, som också äro dina vänner — Butler och min far. — Ack, olyckliga flicka, var inte hårdhjärtad och skjut inte ännu en gång din lycka ifrån dig! — Vi skola inte bry oss om några andra bekantskaper — kom hem till oss, dina egna, bästa vänner! — Det är bättre att söka skydd under en gammal häck än under en nyplanterad lund.
— Det är fåfängt att söka övertala mig, Jeanie. Jag
576
